Jag såg ett program en gång om hundar.
Det var nån sorts tävling, hundarna blev ställda inför olika test och hade med sig sin husse/tränare som de skulle lyda oavsett vad som hände.
Tex fick hundarna sätta sig i en ring mitt på en löparbana och fick kommandot "Sitt!" av sin tränare. Sen kom det en elefant springandes mot hundarna och de slets mellan sin naturliga flyktkänsla och sin lojalitet mot människan som stod o hela tiden uppmanade dem: "Plats Buster, ligg, stanna kvar!"
Vissa hundar sprang från ringen rätt tidigt. Andra satt kvar ända tills elefanten nått fram till dem.
Sen fick hundarna klättra upp på en ställning högt ovanför marken. De var fästa i en sele över ryggen och deras matte eller husse gick före dem o uppmanade dem att följa efter.
Plötsligt tar banan slut och tränaren visar hunden att det är ok att hoppa rakt ut i luften och åka linbana ner till marken eftersom man sitter fast i selen. Fast hundar kan förstås inte förstå sånt. De tror att de ska hoppa rakt ut i luften från 30 meters höjd...
Återigen, de flesta hundarna lyssnade ivrigt på tränaren, viftade på svansen o tittade oroligt ner men blev stoppade av rädslan.
Men några hundar hoppade. Handlöst. Ut i luften, i total tillit till sin mänskliga vän. Det är bland det mest rörande jag har sett.
Glädjen från hundens ägare som ser att hans hund förlitar sig på honom till 100 %.
Jag vill va den hunden. Hunden som hoppar. Som litar på att sin ägares öppna armar ska ta emot den.
Jag vill vara så lojal.
