ATT FÖRSÖKA

Jag har aldrig försökt.
Jag vet inte om jag nånsin kommer att försöka.
Men tankarna o tiden börjar hinna ikapp nu.
frågan kommer hela tiden upp och fördelarna o nackdelarna bollas runt i mitt huvud o gör mej illamående.

Logiskt sett så är det bäst att aldrig försöka. Att lämna det till chansen i evigheten.
Men så fort jag tappar kontrollen och inser att då kan jag aldrig veta hur det blir så får jag panik...
Tänk om jag aldrig får va med om den upplevelsen? Kan jag verkligen leva med det?
Kan jag släppa kontrollen och bara vänta?
Är det själviskt av mej om jag känner att jag inte kan det?

UPPÅT

Det känns lite bättre nu.

Oftast är det så, när man känner sej nere på botten så tar det bara en dag eller två så släpper den värsta deppen o man börjar sakta känna humöret stabilisera sej igen.

Jag var hos veterinären med katten och fick väl något litet hopp om att hon faktiskt kan leva ett drägligt liv, och efter det mådde jag mycket bättre.

Igår var jag på decoupagekväll hos min svägerska och alla tycktes vara på sånt gott skratthumör, så efter lite vin garvade vi hela kvällen.

Skönt.

Man behöver sånt ibland.

ÄNTLIGEN DECEMBER

Äntlingen är november över.

Jag behåller min gamla uppfattning att november är den absolut tristaste månaden på året.
Inte bara mörkret o regnet o den långa långa vintern som ligger framför en, men det är som att hela världen runt omkring en känner av det och klär sej i den sinnesstämmningen...


Trots besök av mamma o pappa och syrran med familj så har jag varit deppigare än på länge! Beror i o för sej mkt på min sjuka katt som fått åka fram o tillbaka till veterinären o just nu ligger med tratt o deppar under sängen (t om katten är deprimerad!), men även min gnista, den där lilla gnistan som får en att vakna med ett léende och känna att det spritter i kroppen, verkar vara helt borta....

Det enda jag längtar efter just nu är att december ska va överstökat så vi får ledigt o lite semester. Det blir nog lite av en släktturné -först Ulfs föräldrar, sen min bror, sen hem o jobba ett par dar o till sist ska vi åka till Norge o hälsa på storasyster. Just nu är det det jag lever för. Vad ska jag göra med resten av livet?
Jag har absolut inte en aning...