Ja, Äntligen, äntligen kom hon!!!
Nu är det nästan 3 v sen, men som ni förstår så har man väldigt fullt upp de första veckorna. Man har knappt tid att äta, så det blir inte mycket tid över till att blogga...
Nu ligger bebisen och sover, farmor och pappa är ute på lekplatsen med storasyster, och jag har i bästa fall nån minut på mig att sammanfatta allt som hänt sen hon kom. Så det får bli en kort sammanfattning:
Hon föddes natten mot onsdag 00.45.
Jag hade gått 10 dagar över tiden och var på östra sjukhuset dagen innan och kollade hjärtat igen.
En snäll läkare erbjöd sig att göra en hinnsvepning ifall jag ville, för det kan i bästa fall sätta fart på saker o ting.
Jag var beredd på testa precis vad som helst för att få ut henne, så jag tog tacksamt emot hennes försök till hjälp.
Ett par timmar senare kom första värken.
De kom med en halvtimmes mellanrum till att börja med.
Vid sextiden när Ulf kom hem var det 5-15 min mellan verkarna och nu började de bli riktigt kraftiga.
Ulf fick ringa runt för att hitta nån broder som kunde ta hans punkt på mötet den kvällen, sen strax innan 22 kom vi in på förlossningen.
Ni ska slippa alla detaljer på den, förutom att jag inte kan påstå att jag tycker förlossningar är särskilt trevliga. Det enda jag gillar med dem är att man får en bebis tillslut. Det, och möjligen fikat som man äntligen får när man krystat ut den där ungen, blivit igensydd, och duktigt gjort allt som de ber en om...
Efter ett par återhämtningsdagar på bb åkte vi hem och började det nya livet. Livet som tvåbarnsföräldrar! Oj vilken chock för hela familjen! Bebisen har varit lugn och snäll från första stund, men de kräver ju ändå enormt av tid till amning och blöjbyte och bärning. Nästan aldrig har man båda armarna fria!
Våran trotsiga tvååring har gått från krävande till värre. Hon svajar i känslorna mellan intensiv kärlek och hårda kramar till fruktansvärda raseriutbrott, gråt spark och skrik. Hon är redigt avundsjuk på lillasyster och vill "också sitta hos mamma" när bebisen ammar osv. ALLT är en kamp just nu. Hon vill inte klä sig, inte byta blöjan, inte äta, inte ta medicin, inte gå till dagis, inte tvätta händerna osv osv. Så det är en utmaning. Som tur är har jag fått väldigt mycket hjälp de här första veckorna. Mamma o pappa var här första veckan. Ulf har tagit ut pappadagar och hjälpt till att få Siri till dagis på morgnarna. Och nu har farmor och farfar varit här några dar också.
Vårt nya lilla underverk har inte haft några problem med oregelbundna hjärtslag sen hon kom ut. Däremot har vi kämpat med vikten och att hon inte gick upp i början. Jag har haft problem med amningen och såriga bröstvårtor, så hela första veckan använde jag amningsnapp som tar mer energi från dem att suga på. Dessutom upptäckte de på bb och bvc att hon har "kort tungband" som också kan göra att hon får svårare att få bra grepp. Dessutom kan hon få talsvårigheter och läspa när hon blir äldre, så nu har vi fått remiss till östra och ska dit på tisdag för att göra "tungbandsklipp"....
Jag hoppas verkligen det är trevligare än det låter! Har grym ångest för det, men ju tidigare desto bättre säger läkarna så det är bara att få det gjort!
Nu har jag en bebis i armarna o skriver med en hand. Det gör grymt ont i ryggen så nu får det räcka för den här gången! Adios!
Jo, en sak till. Vi har bestämt vad hon ska heta:
Alma Lo Cecilia :)
