ATT FÖRSÖKA

Jag har aldrig försökt.
Jag vet inte om jag nånsin kommer att försöka.
Men tankarna o tiden börjar hinna ikapp nu.
frågan kommer hela tiden upp och fördelarna o nackdelarna bollas runt i mitt huvud o gör mej illamående.

Logiskt sett så är det bäst att aldrig försöka. Att lämna det till chansen i evigheten.
Men så fort jag tappar kontrollen och inser att då kan jag aldrig veta hur det blir så får jag panik...
Tänk om jag aldrig får va med om den upplevelsen? Kan jag verkligen leva med det?
Kan jag släppa kontrollen och bara vänta?
Är det själviskt av mej om jag känner att jag inte kan det?

UPPÅT

Det känns lite bättre nu.

Oftast är det så, när man känner sej nere på botten så tar det bara en dag eller två så släpper den värsta deppen o man börjar sakta känna humöret stabilisera sej igen.

Jag var hos veterinären med katten och fick väl något litet hopp om att hon faktiskt kan leva ett drägligt liv, och efter det mådde jag mycket bättre.

Igår var jag på decoupagekväll hos min svägerska och alla tycktes vara på sånt gott skratthumör, så efter lite vin garvade vi hela kvällen.

Skönt.

Man behöver sånt ibland.

ÄNTLIGEN DECEMBER

Äntlingen är november över.

Jag behåller min gamla uppfattning att november är den absolut tristaste månaden på året.
Inte bara mörkret o regnet o den långa långa vintern som ligger framför en, men det är som att hela världen runt omkring en känner av det och klär sej i den sinnesstämmningen...


Trots besök av mamma o pappa och syrran med familj så har jag varit deppigare än på länge! Beror i o för sej mkt på min sjuka katt som fått åka fram o tillbaka till veterinären o just nu ligger med tratt o deppar under sängen (t om katten är deprimerad!), men även min gnista, den där lilla gnistan som får en att vakna med ett léende och känna att det spritter i kroppen, verkar vara helt borta....

Det enda jag längtar efter just nu är att december ska va överstökat så vi får ledigt o lite semester. Det blir nog lite av en släktturné -först Ulfs föräldrar, sen min bror, sen hem o jobba ett par dar o till sist ska vi åka till Norge o hälsa på storasyster. Just nu är det det jag lever för. Vad ska jag göra med resten av livet?
Jag har absolut inte en aning...

VUXEN TONÅRSDEPP

Ikväll har jag en vuxen tonårsdepression.

Jag menar att känslor som jag inte haft på länge men som jag mkt väl känner igen från de känsliga tonåren på nytt har dykt upp.

Skillnaden är att jag nu nästan skrattar åt hur patetiskt det är känna sej så värdelös att man tror att ingen skulle bry sej om man dog.

Nu motarbetar den logiska delen av hjärnan mina sårade känslor genom att tvinga mej att tänka att det kanske fanns en bakomliggande orsak till att jag kände mej dåligt behandlad av "den o den" -kanske den personen var väldigt trött eller stressad? Snälla nån, så viktig är jag inte så att alla går omkring o anstränger sej för att få mej att må dåligt!

Jobbigt värre att inte bara få må dåligt o tycka synd om sej själv. Jag vet så väl att jag har pms och att bara det säkert utgör 90% av kvällens depp.

När blev jag såhär "resonlig"?
Typiskt...

VINTER O VANTAR

Nåt som stör mej oerhört är hur jag alltid lyckas tappa bort minst tre par vantar per vinter....

Det klassiska är när man kommer hem med bara en vante, men det spelar ju ingen roll om man tappar båda eller bara en -man kan hur som helst inte använda dem längre.

Jag försöker verkligen hålla reda på dem, nu senast förra torsdan försvann mina senast inhandlade vantar.

De var superbra fingertoppslösa så de värmde handen, men man blev ändå inte sådär klumpig av dem. Jag vet att jag hade dem i tjänsten o sen träffade jag Ulf och åt lunch på indisk restaurang. Sen dess har de varit borta. Superirriterande!!
Antagligen ligger de nånstans längst vägen, eller under bordet på restaurangen.
Nu är det hur som helst för sent för att leta efter dem, jag får helt enkelt köpa nya...

HÄSTTOKIG

Underbart!!!
Hästhelg i Österbymo äger!!! ;)
Kom hem igen med skavsår mellan skinkorna, men vad gör det när man är superlycklig??! Konstigt att hästar kan ha en sån fånig effekt på en.
Jag är hästtokig!
Och det står jag för.

ÄNTLIGEN

Äntligen....!

Efter några mörka ångestfyllda höstveckor känner jag nu att allt har stabiliserat sej, ångesten har släppt, och jag känner mej för första gången på länge väldigt glad!!

Det går i rätt riktning nu, jag är fylld av hopp och framtidstro.
Känns som att jag och min man just nu är på samma plats, och arbetar framåt tillsammans, vilket är en skön känsla.
Efter 3 års äktenskap har vi hittat till den platsen, och jag är glad att vi står på benen efter den storm som ridit förbi.
Det känns så bra att ha mål i livet, speciellt när man vet att det är rätt mål.

Att byta ut köttslig lycka mot andlig lycka är det bästa man kan göra!

MAKTLÖS VÄNTAN

Jag har just kommit till insikt om att jorden är som en jättelik studsmatta!
Ni vet känslan
när man sitter ner på en stor studsmatta,
och nån kommer och tar ett jättehopp bredvid dej...
Du studsar med, tappar helt balansen och flyger handlöst med upp i luften.
Så känns det just nu.
Nån har plötsligt gjort ett djupt avtramp i studsmattan
och från att ha slumrat och invaggats i en falsk trygghet
är jag nu yrvaken. Förvirrad.
Allt jag ser är en svajande horisont.
Det gungar i hela magen och jag mår illa, glömmer att andas, känner mej instängd som i en bubbla. I vakum.
Ser hur allt utanför händer i slow motion.
Jag hör ord men förstår inte deras mening.
Jag försöker hitta balansen igen o få grepp om tillvaron men det gungar för mycket.
Kraften har gått ur mej.
Allt jag kan göra är att vänta på lugnet. Vänta på kontrollen.
Vänta o se om det värsta är över eller om det bara har börjat...

HUR MYCKET SKA MAN TÅLA?

Jag har upptäckt att jag ofta pendlar mellan två ytterligheter:

Antingen tycker jag att andra människor är fantastiska, jag njuter av deras sällskap, tycker att de är värda att beundra som unika individer, och anser att vänskap är något som borde värderas väldigt högt här i livet.

Andra gånger har jag bara fått nog och tycker att vänner inte gör annat än att svika och krångla;
Ingen tar ansvar, ingen går att lita på.
Bjuder man hem nån så väntas man förstå att det bara gäller om inte något roligare kommer upp. Bestämmer man en tid att träffas så kommer vissa alltid minst 20 minuter för sent.
Eller så tycker man att man kämpar för att bry sej om andra o försöker messa o hålla kontakt själv, medans de aldrig hör av sej...
Ibland i vissa svaga ögonblick känns det som att det knappt finns nån som verkligen uppskattar att man existerar.

Men så går det några dar och så vänder vindarna. Telefonen börjar pipa av nya sms igen, och någon du känt dej besviken på kommer fram på mötet o kramar om dej o säger med uppriktighet i rösten att de haft det stressigt och verkligen saknat att umgås på sistone.
Då känner man sej dum som har tänkt alla de där elaka tankarna och inser med skuld i hjärtat att man ställer för höga krav på folk...
Jag är ju inte direkt felfri själv!
Senast idag skulle jag luncha med en vän och ta med en påse produkter som hon redan beställt o betalat för, men så glömde jag påsen, trots att jag gått o tänkt på det hela förmiddan och t o m skrivit upp det i kalendern.
Alla gör vi misstag. Alla har vi våra humörsvängningar.

Frågan är väl hur mycket man ska tåla?

Jag vet det kristna svaret på den frågan.
Jag läste en väldigt bra fras i mina sammankomstanteckningar från förra året:
"Att hysa agg är som att äta gift o vänta på att den andra personen ska dö".
Är det inte så?
Så jag får nog bara jobba på att va en bra vän själv, inte bli för besviken när andra misslyckas eller sårar mej, och hoppas att jag kan leva ett lyckligt liv fullt av vänner.

SEMESTERVECKOR

Nu har två veckors semester gått förbi.

Jag är bara ledig idag och imorgon, sen börjar allvaret igen...
Så nu gäller det bara att bita i det sura äpplet, ta en dag i sänder och försöka tänka framåt mot nästa semester -Italien, om 1 1/2 månad...!

Första veckan hade vi en härlig varm sommarvecka här i Gbg.
Två av mina syskonbarn, Parisa och Leiah var här, och vi gjorde de sedvanliga sakerna: Solade, badade, gick på Liseberg, och myste tillsammans i största allmänhet.
Det var verkligen varmt, runt 30 grader hela veckan.

Sen åkte vi till Brännelund, till ett sött litet hus på landet som vi hade hyrt i en vecka tillsammans med min syster o familj. Vädret slog om till regnigt o hyfsat kallt, men det gjorde inte så mycket tycker jag.
Värst av allt har varit min gräsallergi, den är som värst nu i juli, och så var vi dessutom på landet omgivna av blommande gräs, så jag har mått lite sisådär vissa dagar... Men i överlag bra.
I slutet av veckan var det sammankomst. Stugan låg bara 30 min bilfärd från Strängnäs, och där var det riktig släktträff med stora delar av både min o Ulfs släkt.

Alla hoppades vi också på att Mia, som gick i väntans tider, skulle föda innan vi åkte därifrån, och tillslut kom hon, deras söta lilla flicka! Hon fick födas med kejsarsnitt, för vattnet gick på torsdan utan att något mer hände. Så på lördan fick min bror sitt tredje barn, och den här gången blev det en flicka :)

Vi kunde inte hålla oss utan var tvungna att åka förbi o hälsa på dem på bb innan vi åkte hem igår kväll. Så nu kan jag stolt säga att vi var de första som fick se henne! Förutom Daniel o Mia och barnmorskorna förståss ;)

Att åka från Strängnäs är alltid det absolut jobbigaste. Efter en härlig sammankomst och 2 veckor med släkten så känns det alltid vemodigt att säga hejdå och resa därifrån. Jag gillar inte den känslan, klumpen i magen när man säger hejdå till sina systrar och inte vet när man ska få se dem nästa gång, och man vet att man inte kan göra nånting för att hjälpa dem i deras bekymmer efter man skiljs åt...

Jag tänker på min äldsta syster som jag vet har ett mycket svårt liv med sina 6 barn och sin sjuka man. Att se henne slita ut sej mer o mer för varje år som går riktigt svider i hjärtat på en. Men vad kan jag göra?
Jag är glad att jag fick ha 2 av hennes döttrar hos mej i sommar, och jag har försökt ta hand om dem så gott jag har kunnat. Vad mer kan man göra? Vi bor ju 100 mil ifrån varann...

MIN KLUMPIGASTE VECKA

Från o med i söndags har märkliga saker hänt.

Jag brukar i o för sej va rätt klumpig då o då, fast denna veckan har bara varit helt extrem!

Olyckan i söndags var, enligt min mening, verkligen en olycka:
Jag satt bredvid Uffe på tåget hem från Köpenhamn o hade beställt in vin, och så när jag skulle hälla i glaset så skumpade tåget till sådär oberäkneligt så att jag missade glaset o hällde vin över Uffes dator.
Sällan har jag sett min man så arg. Hans ögon svartnade, han torkade datorn, stängde av den (detta var mitt i en film som han höll på se kan jag tillägga), och pratade inte med mej på en halvtimme.

En eller två dagar senare höll jag på att blanda en drink till oss var i värmen. Jag stod i köket o grejade, hade lagt i lime, kiwi, mynta, rom och is i glaset så det var ganska fullt, och så på nåt konstigt sätt när jag skulle röra om så välte glaset omkull o krossades över diskbänken tillsammans med allt innehåll som rann ut.

Dagen efter det när jag öppnade frysen fick jag en obehaglig överraskning.
Jag hade kvällen innan ställt in två glasflaskor med kolsyrat vatten, som hade frusit till is och exploderat inne i min frys. Så det låg glasskärvor och fryst kolsyra överallt där inne. Inte visste jag att kolsyrad dryck inte går att frysa!! Ja ja, nu vet jag...

Nästa dag, i onsdags (suck) hade vi främmande på kvällen och jag gjorde varm fruktsallad gratinerad med vit choklad i ugnen.
När jag sedan tog ut den heta formen ur ugnen så gled den på nåt sätt ur mina händer (!) och "splash" ner i golvet framför de förvånade gästerna.
Jag var rätt så förvånad själv kan jag medge. Jag menar -är det möjligt??! Varma frukter o bär i en stor pöl samt utsprutade i en omkrets av 3 m på vardagsrumsgolvet.
Så mina gäster fick nöja sej med glass o chokladsås. Så var det med det.

Nästa dag (orkar jag fortsätta??) satt jag och åt en yoghurt på jobbet. När jag ätit halva tappade jag den i golvet och det skvätte åt alla håll, pinsamt eftersom det satt en säljare där inne i köket också. Han fick yoghurt på skon...

Så det var min klumpiga vecka -jag hoppas verkligen den är över nu men ve o fasa.... det är ju bara fredag...

CHEFEN

Nu är måndagen avklarad.

Måndagar är min värsta dag på hela veckan.
Helgen är över, man har kommit helt i otakt o stannat uppe för sent så det är sjukt svårt att ta sej upp ur sängen på måndag morgon, dessutom är det den enda dagen på veckan som jag jobbar ihop med min chef...

Min chef är väldigt speciell. Fast chefer har ju en tendens att vara det. Eller? Finns det en chef och några anställda så är det genast underförsått två lag -de anställda mot chefen. Det måste kännas rätt ensamt att va chef egentligen...

Men hur som helst.
Innan jag väcker några medkänslor för honom så måste jag snabbt få berätta om hans dåliga sidor:

Han är en 67årig dansk som gärna fäller rasistiska kommentarer till höger o vänster. Han snålar in på allt som går att snåla in på, medan han själv åker runt i porche o skryter över miljonerna på banken.
-Köpa folie kan man göra på Willys, samt det billigaste dasspappret, och de torraste kakorna så att så få kunder som möjligt vill ha en kaka till kaffet. Kurser, fortbildning -vad är det? Klipp tills din egna inspiration o fantasi helt har torkat ihop och ditt självförtroende sjunkit till botten.

Han anmärker hela tiden på hur långsam man är och hur lite pengar man tjänat in, samt hotar en att man inte får vara sjukskriven nånting, för "då går det inte ihop!"

Jag har knappt varit sjukskriven nånting under de snart 5 åren jag varit anställd hos honom. Jag har många trevliga nöjda kunder som kommer tillbaka, och uttrycker sin uppskattning mot mej när jag klippt dem.
Tur det.
Av chefen får man aldrig beröm.
Den enda gången jag hört nåt positivt är när man lyckats dra in en enorm summa en dag, då kan det hända att han nickar o säger "bra, bra!" medan dollartecknen lyser i hans ögon.

Mänga gånger känner jag att jag vill byta jobb. Men jag orkar inte riktigt ta mej själv i kragen. Idag ska man väl va glad att man har ett jobb antar jag...

UPPDATERING...

Länge sen man skrev nu...

Sanningen är den att jag verkligen känt för att skriva, men så har det inte blivit av!

En blogg är ju inte riktigt som en dagbok heller, det känns som att jag har mycket på hjärtat jag skulle vilja skriva ner, men jag vet att det inte lämpar sej här på bloggen.
Många saker är alldeles för personliga och känsliga för att dela med sej till "alla", och borde istället nedtecknas i min riktiga dagbok, den med blad utav papper och bokstäver utav bläck, som är menad för "my eyes only"...

Min frånvaro här kanske även har o göra med att det har varit rätt så fullt upp på sistone. Våren har gått snabbt o nu är det ju sommar, även fast det var varmare i april än just nu, men sånt går ju alltid i vågor.

Vi har haft det väldigt bra i alla fall o haft mycket kul. Haft besök och åkt bort själva. Det händer alltid mycket under sommarhalvåret o jag har känt mej glad o pepp, så jag har också själv ansträngt mej att hålla kontakten med folk o sett till att det händer lite saker.

Två helger i rad har vi varit ute o dansat salsa, helt otroligt vad min man varit snäll mot mej o följt med för min skull, det har jag verkligen uppskattat, och som tur är har han inte heller verkat ha haft alltför tråkigt, utan riktigt trevligt!
En o annan mojito har det också blivit :)

Hästridningen går framåt, terminen närmar sej sitt slut o jag tror jag kommer att sakna hästarna i sommar... men det är ändå skönt med uppehåll ett tag o att inte vara uppbokad varje vecka. Så får man längta lite också, det är aldrig fel!

Nu kurrar magen o jag ska gå o steka lite biffar. Får skriva mer en annan gång om inte alltför länge hoppas jag :)

SYSTRAR/MAMMOR

Nu har jag varit ledig i en hel vecka... 8 dar närmare bestämt.

De 8 dagarna gick hur fort som helst, kanske för att det har varit full aktivitet från morgon till kväll nästan varje dag, och vi har både hunnit resa bort själva, och sen haft besök här av mina systrar.
Ja, inte bara mina två systrar, utan de hade också med sej två barn var, så det har varit trångt och lite kaosaktigt här i våran etta.

Fast trots krossade glas, upprispade bord, nerkräkta soffkuddar, omkullvälta krukor, sönderslitna fotoalbum, nerkissade golv med mer, så är jag alltid glad att träffa dem allihop, och nu när de har åkt så känns det tomt och öde i lägenheten.

Vi har i o för sej hämtat hem våran kisse idag som redan hunnit spy på golvet o bajsat i duschen, men det är väldigt mycket lugnare mot vad det är med 4 barn som härjar omkring...
Det är så konstigt att träffa sina systrar och inse hur olika liv man lever. Jag har så mycket tid att göra vad jag vill på, de har aldrig en ledig stund.
Jag saknar ibland att kunna prata med dem i lugn o ro eller njuta av en lång o social middag tillsammans utan barn som måste matas, läggas, underhållas, torkas eller tillsägas. Jag älskar deras barn, men jag saknar mina systrar som de var, innan de blev upptagna mammor... när de bara var mina systrar.

GRILLHYSTERI

Oj oj har det gått en hel månad sen jag skrev sist?

April har varit en helt underbar månad, våren är här med nyutslagna blommor i sprakande färger och träden har klätt sej i unga ljusgröna löv.

Grillningshysterin har gripit tag om Göteborg (ja, säkerligen större delarna av Sverige) och det har grillats för fulla muggar så fort tillfälle getts. Fortfarande blir det ju rätt kallt på kvällarna, men folk är så entusiastiska över värmeböljorna under dagen att de glatt förbereder sej för kvällsgrillning o sen lite förvånat sitter o huttrar under filtar medans solen går ner.

Jag tycker det är så synd bara att folk genast blir superstressade så fort det fina vädret kommer, och nästan får panik över att det är här, för "sommaren kommer att gå så fort och är snart över!!"
-jag vill uppmana Sverige att stanna till, slappna av och helt enkelt njuta av stunden, just det här sekunden när allt känns så oerhört härligt. NJUT! För imorgon kan regnet komma.

PEST O PINA

Inte nog med att det är måndag morgon.
Dessutom har vi i helgen ställt om klockan till sommartid, vilket gör att vi "förlorat" en timme.
För mej betyder det att jag som redan är väldigt morgontrött, måste anpassa mej vid att kliva upp en timme tidigare...

Ja jag vet att jag låter gnällig, men mitt morgonhumör är som sagt inte det bästa. Om några dagar när man vant sej kommer man ju inte att märka av skillnaden på den där timmen längre, men om det är nån gång den känns så är det just nu.

Det blir inte bättre av att jag har tre färgningar inbokade idag, varav den första är en omfärg på en kund som inte blev nöjd sist och vill fixa till färgen, dessutom är den sista kunden en kompis som jag lovat att stanna över med så jag kan ge lite rabatt, alltså får jag inte heller komma hem en timme tidigare, som annars hade varit den enda fördelen med den här dagen.

Sen har jag varit uppe o torkat kattspya inatt, ett underbart inslag i nattssömnen, och sömnen har varit ryckig och orolig.

Kan det va så att jag har pms också?

Troligast.

Nu har jag klagat i alla fall. Så nu känns det bättre. Egentligen är det inte så farligt.

Izzie kom just o la sej i min famn o kurrar som en liten maskin. Och nu ska jag dricka mitt te.

TIDIG DEMENS?

Imorse när jag skulle koka te kändes det precis som att jag redan hade hämtat en tepåse i skåpen o lagt i koppen, men koppen var tom och jag såg ingen tepåse så långt ögat nådde.
Så jag hämtade en ny, vilket kändes som en dejavú-upplevelse (alltså det här har jag redan gjort), och bryggde mitt morgonte.

Senare, när jag satt i soffan och kände att jag behövde snyta mej fiskade jag upp vad jag trodde var en näsduk ur fickan...... men det visade sej va tepåsen. I fickan.
Då börjar man undra lite om man håller på att bli senil eller nåt?!

VÅRKÄNSLOR

Idag ligger våren i luften.

Helt underbart, verkligen.

För bara ett par veckor sen höll jag på att frysa ihjäl och kunde inte få nog med jackor, varma tröjor o halsdukar på mej när jag gick ut.
Nu har det vänt med en smock så att man helt plötsligt studsar ut på morgonen i det överväldigande ljuset, och känner en sån drastist skillnad att man nästan undrar om man verkligen behöver ta på sej jackan när man ska ut. (Där känner man själv rätt snabbt att man behöver öva på balansen och dämpa sin entusiasm ett snäpp eller två).

Veckan i Norge har varit bra.
Mars är verkligen en underbar månad att åka till fjälls, och vi hade otrolig tur med vädret -solen sken och värmde, vinden stod stilla, och snön var mjuk och lagom fluffig. Mycket bra.
Vi provade även på längdåkningsskidor en dag, vilket jag tycker ger rikligt med vuxenpoäng -för bara några år sen hade jag nog vägrat att ens försöka pga att det både kändes töntigt och trist, men sannerligen -med åren ändrar man faktiskt åsikt om vissa saker och inser på något vis charmen med dem.

Nu är semestern slut och jag längtar genast till nästa ledighet. Som faktiskt infinner sej om inte alltför länge. Påsken ligger så bra till i år så jag får ledigt 6 dar i sträck utan att ta ut en enda semesterdag, och det är bara ett par, tre veckor bort!
Det vi har planerat hittills är att vi då ska ta o fixa vårat kök, med lite fräsch färg, nya hyllor osv... Tror inte vi åker nånstans, ibland är det rätt skönt att va ledig utan en massa resor o annat inplanerat.
Så ser planerna ut!

Just nu känner jag mej väldigt ivrig och glad inför våren, som är min absoluta favoritårstid. Jag blir alldeles pirrig av vårkänslorna i magen ibland. Så jag ser fram emot en härlig vår med sköna minisemestrar, många rambergsrundor och massor av ny energi som ska göra mej effektiv och duktig på ja.. det mesta =)
Hoppas den känslan håller i sej.

RESFEBER

Så var det söndag kväll o veckan närmar sej sitt slut...

Jag har känt mej väldigt stressad de sista dagarna, troligast nån typ av resfeber eftersom vi åker till Norge på tisdag, men nu har vi fått ordning på det mesta, och äntligen kan jag andas ut och låta nerverna vila.

Visserligen återstår en dags arbete, samt all sista-minuten-packning o allt sånt som inte går att göra förrän i sista sekunden, men de stora projekten är gjorda så nu känns det rätt lugnt.

Det ska bli jätteskönt med 1 veckas semester.
Vi åker först till Arendal där min syster med familj bor, stannar ett par dar och åker sedan tillsammans med dem till Hovden, ett mysigt fjäll 3 h bilkörning från dem där vi ska åka snowboard och umgås.

Hoppas på bra snö och vackert väder. Känner mej helt försoffad just nu, så en aktiv skidsemester är nog precis det jag behöver. Ska försöka att inte bryta benen bara.

GASTRONOM

Ordet Gastronom fångade min uppmärksamhet för några dagar sen...

Ordet beskrivs i wikipedia på följande sätt:

av grekiskans gastros, "mage", är läran om sambandet mellan mat och kultur. En gastronomisk person, en gastronom, är en person som är intresserad av mat och är expert på ämnet. Själva intresset ligger alltså inte i att äta maten, utan mer i hur maten är tillagad.

Jag såg ett program på tv där en tjej hade detta som yrke, och jag kände mej genast upprymd och tänkte liksom att "Det vore ju något för mej!"

Jag är som sagt väldigt intresserad av mat, och tro det eller ej, inte bara att äta maten, utan skulle gärna lära mej mer om hur den ska tillredas och vad maten har för betydelse i olika kulturer osv...

Matlagningsprogram är bland det bästa jag vet: Jamie Oliver i alla former, "Vad blir det för mat" med den sluskiga halvgalne Per Morberg, "Halv åtta hos mej", eller t o m den arge spottande o svärande Gordon Ramsey går hem hos mej.
Så fort jag hamnar på en kanal med matlagning är jag som fastklistrad vid tv:n.

Ibland tänker man ju att "om jag inte vore frisör, vad skulle jag vara då?" Nu har jag kommit på det: Jag skulle va gastronom.

ONSDAG MORGON I FEBRUARI

Det har varit kallt i veckan. Riktigt kallt.

Igår började mina ridlektioner igen, och eftersom vi alltid rider ute så höll jag på att frysa ihjäl! Kom hem med vita svullna tår som höll på sprängas när värmen sipprade in i dem igen.

Nu är det onsdag morgon och jag ska iväg till jobbet.
Sitter i sängen o sufrar lite förstrött på internet, lyssnar på Bo Kaspers senaste skiva och dricker en stoooor kopp te =).


Längtar efter mina storasystrar, ska snart åka o hälsa på den ena, och sen kommer den andra (om inte båda) på besök hit, fast det är inte förrän i maj. Funderar på vad för skoj jag kan hitta på med dem, skulle va kul med nån sorts överraskning av något slag...

Nä, nu är det dax att bita ihop och gå till jobbet!

NO MORE DRAMA

Min man säger att det är "påtvingad kreativitet" att skriva en blogg...

Men jag tycker ju om att skriva! Jag håller med om att jag inte alltid känner det som att jag har nånting viktigt att skriva, men jag tror på nåt sätt att det är bra att tvinga sej själv lite ibland...

Jag blir så ledsen när jag ser gitarren stå i hörnet och jag inser att jag har kommit av mej helt i mitt spelande, och jag vet inte varför jag nästan aldrig längre skriver dagbok, låtar, eller poesi, -sånt som jag helt enkelt inte kunde hålla inne förr i tiden.

Vad är det som händer med åren?

Varför avtar kreativiteten? Varför tappar man glöden, dramatiken som förut flödade i ens liv, känslorna, passionen, blodröd kärlek o nattsvart sorg -var det inte bättre än denna passiva apati?

FINANSKRIS

Detta eviga tjat om finanskrisen håller på att göra mej galen!

Det verkar vara det enda folk kan prata om nu för tiden, och visst har man hört vissa sorgliga historier om folk som precis köpt hus, tagit lån, och nu blivit av med sina jobb.

Vilken tragedi. Jag gråter ihjäl mej.

Jag vill bara ruska om Sverige o säga: "Hallå, vi kanske måste dra in på vissa nöjen, -kanske blir det bara en resa per år istället för både vinter o sommarsemester, vi kanske blir tvungna att börja ta med matlådor till jobbet istället för att äta lunch ute 5 dagar i veckan...!"

Det finns faktiskt folk som svälter, som tvingas dricka förorenat vatten och varken har ett hem eller en bil eller en platt-tv eller en bärbar dator eller en mikro eller en säng eller en dusch eller kläder eller mat...

Jag var på stan härom dan o såg folk handla som aldrig förr. Kryddiga korvar på saluhallen o senaste finesserna på Media Markt.

Ursäkta mej om jag tycker att allt detta prat om finanskrisen är rent hyckleri.

LÖRDAG KVÄLL

Det är lördag kväll.

Stämningen är på topp.

Efter en skön morgon med extra lång sovmorgon, samt en eftermiddag utan tvång eller måsten har vi nu nått kvällen, eller rättare sagt början på kvällen.

Är det inte den bästa delen av kvällen egentligen?

Mörkret har sänkt sej över staden, och man börjar bygga upp stämningen inför kvällen...

Jag sitter här o mår bra, har till mitt förfogande en egen dj som bygger upp partystämningen med låtar från spotify, och snart skall vi iväg på äventyr.

Vem vet hur kvällen blir? Man har ju egentligen ingen aning, så kanske är den bästa känslan den man har just nu, precis i början av lördag kväll, när förväntningarna ger den där lilla adrenalinkicken så att det pirrar i magen och livet känns som en fest?

Veckans överraskning:

Konstigt hur man ibland överraskas av låtar.

Jag satt häromdan och åt lunch på jobbet, och kollade samtidigt på "ellen-show" på tv.
Beyoncé var där och sjöng bl a den söndertjatade låten "If I was a boy". Men sen sjöng hon även en annan låt som jag inte hört innan, där hon t o m börjar gråta samtidigt som hon sjunger...

Jag gillar inte ens henne, men nu sitter låten på hjärnan och har på nåt konstigt sätt berört mej.

Här kommer den. "Flaws and all" med Beyoncé:

GNÄLLIG

Jag klev upp jättetidigt idag även fast jag är ledig, bara för att våran fastighetsskötare skulle komma kl 8 på morgonen och fixa lite i vårat kök.

Mycket riktigt kom han hit prick 8, och jag fick slänga på mej tröjan när jag hörde porttelefonen ringa, innan jag tryckte på knappen för att släppa in honom.

In kommer en snäll man av snickartypen, kliar sej i huvet och undrar vad det var för grejer vi ville ha hjälp med.
Tydligen fungerar inte kommunikationen mellan fastighetsskötarna särskilt bra, för förra veckan kom det hit en annan kille som skulle göra precis samma sak, alltså ta reda på problemet och sen skicka hit nån för att fixa det.

Den hjälpen kom nu i form av en annan snickare, som inte direkt verkar ha blivit informerad om vad som skulle fixas.

Jag visar honom hålet som gapar tomt under diskbänken där den ena skåpsluckan skulle hänga om den inte ständigt hade lossnat, trots otaliga försök från Ulfs sida att limma o skruva upp den igen, samt bestickslådorna som håller på att lossna i fogarna och gå isär när vi öppnar dem.

Han noterar problemet och säger att eftersom han inte riktigt visste vad vi behövde hjälp med så måste han nu åka o handla lite grejer som behövs för reparationen.
"Är du hemma hela dan?" frågar han, och jag säger att "Nej, runt ett-tiden måste jag åka iväg".
"Jaja, men det är lugnt. Jag ska bara åka o handla."
"Då ses vi om ett par timmar?"" frågar jag och han säger att "Nej nej, jag ska bara handla, det går snabbt."

Här sitter jag nu, ett par timmar senare, och har varken sett eller hört mer från snickargubben... Undrar varför de aldrig verkar ha koll på nåt. Känner mej gnällig.

I eftermiddag ska jag ner till stan och hämta linser från optikern, och sen har jag även bestämt lunch med en vän.
Jag skulle behöva duscha innan, men det vågar jag inte heller, eftersom att jag väntar o väntar på den där snickaren, och inte så gärna vill stå i duschen när han ringer på. Skulle kännas smått pinsamt att öppna dörren i handduk måste jag säga, speciellt när man ska välkomna en vilt främmande man in i ens hem.

Så vad kan jag göra? Jag bara sitter här, känner mej gnällig o sur, och väntar....

KATTPROBLEM

Det här är våran katt Izzie.

Hon är en jättefin katt som alltid är busglad och full av konstiga upptåg.
Klättra och hoppa är en av hennes specialitéter, och ofta hittar man henne högt ovanför marken på platser som man bara undrar hur hon har tagit sej till.

Hon älskar även att sova i ens knä, och gosa en stund när energin tagit slut.

Detta låter som en annons på blocket. Det är det inte.

Nej, det är så att vi har ett problem med våran fina katt som jag inte förstår hur man ska lösa.
Hon bajsar på golvet i duschen.
Jämt, ända sen hon var liten, om nån har duschat så det är lite blött där inne så går hon dit o släpper en bärshög.

Varför??!

Tror hon att nån har kissat på golvet och att det därför betyder att det är en toalett?
Jag vet inte. Men vi får jämt ha stängt dörren till toan så att hon inte kommer in. Då är det inga problem för hon går alltid på lådan annars och har inga andra ställen i lägenheten där hon tror att man kan göra sina behov hur som helst.

Nej, det är bara i badrummet som hon har denna fix idé.

Någon med några tips eller liknande problem?
Tacksam för hjälp. Suck...

SLUMDOG MILLIONAIRE

ÅRETS FILMTIPS:

Jag o Ulf såg en helt fantastisk film härom dan.

Den heter Slumdog Millionaire, och handlar om en kille i Indien som växt upp i slummen, men sedan vinner tävlingen "Vem vill bli miljonär".

Fast egentligen handlar den mest om hans liv. En gripande berättelse, minst sagt.

Det är sällan det händer, för jag ser filmer rätt ofta, men när vi sett klart den här filmen satt både jag o Ulf och kände oss helt omskakade!

SE DEN SE DEN SEEE DEN!!!!!!!!!!

Ni kommer inte att ångra er.

MUSIKTIPS I VINTERMÖRKRET

Soko, med "I will never love u more" värmer under kyliga vinterkvällar.

DÅLIGT SAMVETE

Tisdag betyder ledig dag för mej.

Idag har jag egentligen bara en sak bokad: Jag ska gå till optikern o få nya glas inslipande i glasögonen, samt beställa endagslinser.

Förutom det har jag bara massa såna där "borden" i bakhuvet -jag borde det, och jag borde det...

Jag tycker det är svår, sånt.
Jag är typen av människa som oftast är väl medveten om allt som borde göras, men istället för att börja med en sak låter allt samlas på hög till ett stort ångestladdat berg av förpliktelser.

Så istället för att faktiskt ta tag i mina trista vardagsgöromål så sitter jag istället o mår dåligt över dem (välkomna in i huvudet på en kvinna med dåligt samvete):

"Disken måste göras, frysen borde frostas ur snart... ucsh -de där skitiga besticklådorna i köket vill jag inte ens tänka på!! Och så måste toan rengöras, ugnen... vilka medel är det man helst ska använda till den?!"

Sen kan man förstås dra det hela längre med alla artiklar man borde läsa och förbereda inför veckans möten, tjänsten som man själv tycker är så bristfällig, och besvikelsen man ofta känner då man suttit ett helt möte utan att svara en enda gång.

Ytterligare en aspekt där man kan känna dåligt samvete är ju en själv -ens egna karaktär, hälsa och form...
Dessa tankar gör sej också ständigt påminda i form av halvdana försök till promenader, vågköp, periodvisa prenumereranden av olika viktklubbar, och en o annan bantningssoppa, som ändå bara åker ner i vasken pga den förfärliga smaken.

Så har jag delat med mej av ett av mina sämre karaktärsdrag.

Jag vet mycket väl att jag mår bäst när jag bara skärper mej och tar i tu med alla saker som gnager på samvetet. Men ändå är man så dum mot sej själv -det är så mycket lättare sagt än gjort...

MÅNDAG MORGON

Ännu en vecka tar sin början...

Jag sitter som vanligt, morgontrött med en kopp te i sängen, och myser en stund innan jag måste kliva upp o gå till jobbet.


Som inledning på min blogg måste jag ju berätta lite om mej själv.

Jag är gift, sedan drygt 2 år tillbaka, med en underbar snäll man som heter Ulf.
Vi bor i den härliga staden Göteborg.
Jag jobbar på en frisersalong bara 10 minuters gångväg hemifrån, 3 dar i veckan och varannan lördag.

Ulf jobbar ute i Åsa på ett företag som säljer fikabröd, så han får åka ca 40 min en väg för att komma till jobbet.

Han jobbar 4 dar i veckan och är ledig torsdagar tillsammans med mej, och därmed har torsdagar kommit att kallas för våran gemensamma "day of fun" -ett uttryck som vi snott från serien Vänner, vilket i alla fall roar min typ av humor =).

Men mer om denna "day of fun" får ni säkert höra i framtiden.

Nu måste jag gå och jobba!

adios

VAD HÄNDER?!

Hoppsan!

Vad hände här?!

Klockan är 22:36 på söndag kväll o jag är så sjukligt less på allt just nu så att jag mitt i tristessen, helt impulsivt startade en blogg!

Det var oväntat!..........................................................

Men lite spännande samtidig.
Det gav mej ruset som jag sökte för stunden, så att jag återigen känner att mitt liv, min underliga existens har en mening.


Den helt obefintliga chansen som jag nu har att bli Sveriges nästa "BlondinBella" kittlar mej i maggropen och får mej att skratta satiriskt inombords.


Det får va allt för den här gången.



adjö mina vänner.