HUR MYCKET SKA MAN TÅLA?

Jag har upptäckt att jag ofta pendlar mellan två ytterligheter:

Antingen tycker jag att andra människor är fantastiska, jag njuter av deras sällskap, tycker att de är värda att beundra som unika individer, och anser att vänskap är något som borde värderas väldigt högt här i livet.

Andra gånger har jag bara fått nog och tycker att vänner inte gör annat än att svika och krångla;
Ingen tar ansvar, ingen går att lita på.
Bjuder man hem nån så väntas man förstå att det bara gäller om inte något roligare kommer upp. Bestämmer man en tid att träffas så kommer vissa alltid minst 20 minuter för sent.
Eller så tycker man att man kämpar för att bry sej om andra o försöker messa o hålla kontakt själv, medans de aldrig hör av sej...
Ibland i vissa svaga ögonblick känns det som att det knappt finns nån som verkligen uppskattar att man existerar.

Men så går det några dar och så vänder vindarna. Telefonen börjar pipa av nya sms igen, och någon du känt dej besviken på kommer fram på mötet o kramar om dej o säger med uppriktighet i rösten att de haft det stressigt och verkligen saknat att umgås på sistone.
Då känner man sej dum som har tänkt alla de där elaka tankarna och inser med skuld i hjärtat att man ställer för höga krav på folk...
Jag är ju inte direkt felfri själv!
Senast idag skulle jag luncha med en vän och ta med en påse produkter som hon redan beställt o betalat för, men så glömde jag påsen, trots att jag gått o tänkt på det hela förmiddan och t o m skrivit upp det i kalendern.
Alla gör vi misstag. Alla har vi våra humörsvängningar.

Frågan är väl hur mycket man ska tåla?

Jag vet det kristna svaret på den frågan.
Jag läste en väldigt bra fras i mina sammankomstanteckningar från förra året:
"Att hysa agg är som att äta gift o vänta på att den andra personen ska dö".
Är det inte så?
Så jag får nog bara jobba på att va en bra vän själv, inte bli för besviken när andra misslyckas eller sårar mej, och hoppas att jag kan leva ett lyckligt liv fullt av vänner.

SEMESTERVECKOR

Nu har två veckors semester gått förbi.

Jag är bara ledig idag och imorgon, sen börjar allvaret igen...
Så nu gäller det bara att bita i det sura äpplet, ta en dag i sänder och försöka tänka framåt mot nästa semester -Italien, om 1 1/2 månad...!

Första veckan hade vi en härlig varm sommarvecka här i Gbg.
Två av mina syskonbarn, Parisa och Leiah var här, och vi gjorde de sedvanliga sakerna: Solade, badade, gick på Liseberg, och myste tillsammans i största allmänhet.
Det var verkligen varmt, runt 30 grader hela veckan.

Sen åkte vi till Brännelund, till ett sött litet hus på landet som vi hade hyrt i en vecka tillsammans med min syster o familj. Vädret slog om till regnigt o hyfsat kallt, men det gjorde inte så mycket tycker jag.
Värst av allt har varit min gräsallergi, den är som värst nu i juli, och så var vi dessutom på landet omgivna av blommande gräs, så jag har mått lite sisådär vissa dagar... Men i överlag bra.
I slutet av veckan var det sammankomst. Stugan låg bara 30 min bilfärd från Strängnäs, och där var det riktig släktträff med stora delar av både min o Ulfs släkt.

Alla hoppades vi också på att Mia, som gick i väntans tider, skulle föda innan vi åkte därifrån, och tillslut kom hon, deras söta lilla flicka! Hon fick födas med kejsarsnitt, för vattnet gick på torsdan utan att något mer hände. Så på lördan fick min bror sitt tredje barn, och den här gången blev det en flicka :)

Vi kunde inte hålla oss utan var tvungna att åka förbi o hälsa på dem på bb innan vi åkte hem igår kväll. Så nu kan jag stolt säga att vi var de första som fick se henne! Förutom Daniel o Mia och barnmorskorna förståss ;)

Att åka från Strängnäs är alltid det absolut jobbigaste. Efter en härlig sammankomst och 2 veckor med släkten så känns det alltid vemodigt att säga hejdå och resa därifrån. Jag gillar inte den känslan, klumpen i magen när man säger hejdå till sina systrar och inte vet när man ska få se dem nästa gång, och man vet att man inte kan göra nånting för att hjälpa dem i deras bekymmer efter man skiljs åt...

Jag tänker på min äldsta syster som jag vet har ett mycket svårt liv med sina 6 barn och sin sjuka man. Att se henne slita ut sej mer o mer för varje år som går riktigt svider i hjärtat på en. Men vad kan jag göra?
Jag är glad att jag fick ha 2 av hennes döttrar hos mej i sommar, och jag har försökt ta hand om dem så gott jag har kunnat. Vad mer kan man göra? Vi bor ju 100 mil ifrån varann...