Ja nu känner jag verkligen att det är dags att blogga.
Ibland är det svårt att skriva det man egentligen tänker på, ni vet -jag har så mycket på hjärtat just nu, men vad är FÖR känsligt, FÖR personligt??
-Var går gränsen??
Det är jobbigt för jag är en person som tycker att man ska vara öppen och frispråkig, men visst har mina 30 levnadsår också lärt mig att man tyvärr måste vara restriktiv och varken utelämna andra eller sig själv för mycket...
Jag tittar ut och möts av en grå novemberdag.
Allt jag ser är trädens svarta konturer mot en grå himmel.
Nu har alla löven blåst bort, och höstens "vackra period" övergått till den kalla, blåsiga, hopplösa delen.
För mig har detta alltid varit den mest ångestframkallande perioden på året. Man vet att det som väntar sen är ännu mer kyla -is, slask, snö och mörker.
Konstigt nog brukar jag må lite bättre bara vi kommer in i december.
Alla ljus i mörkret och de mysiga lediga dagarna när man oftast träffar släkt och vänner brukar värma och muntra upp mig.
I år ska vi ju t om skämma bort oss själva med att åka till värmen i hela två veckor! Jag längtar, samtidigt som jag inte riktigt vågar tro på det än (hotellet är bokat, men inte flygbiljetten)...
Det som tynger mig mest just nu är personer i min närhet som har det jobbigt. De svårigheter som ständigt drabbar folk omkring en påminner ständigt om vilken kämpig tid det är vi lever i. Själv har jag så mycket att vara tacksam över, men när det är folk som man håller av som har det svårt så blir man själv också väldigt påverkad.
Samtidigt brottas vi ju alla med våra personliga problem oxå, även om de kan vara olika stora.
I min värld finns många tankar om min familj. Frågor och beslut som inte är så lätta att klura ut. Hur ska det gå nästa höst? Ska Siri måsta börja på förskola? Hur mycket och hur kommer det att gå? Samtidigt är det många frågor för mig kring jobb, hur mycket och vad??
Nån gång vill jag även skaffa ett till barn. Jag vill ge Siri ett syskon, men det är ju inte heller något man bestämmer över, så även om allt gick så bra första gången känner jag ändå ängslan över allt som kan gå fel och allt det ansvar och den påfrestning som två barn skulle innebära.
Det är jobbigt också med samhällets regler hit och dit. Om jag ska få en till mammaperiod utan att arbeta innan så måste jag va gravid inom ett par månader, det är det ju inte alls säkert att jag skulle bli även om vi försökte. Och om vi väntar, hur många år kommer det då att bli mellan våra barn?! För min egen del skulle det nog bara vara skönt om Siri var lite större när hon fick ett syskon, men hur mycket glädje skulle de då ha av varandra?!
Ja, såna funderingar kan vara rätt stressande kan jag berätta. Och nu känner jag att jag har varit personlig nog.
Over and out.
(Detta är utsikten från vårat vardagsrumsfönster. Bilden är tagen för några veckor sen när alla vackra höstlöv var kvar på träden. Men nu är det inte ett löv kvar.)
