ÄNTLIGEN HÄR

Ja, Äntligen, äntligen kom hon!!!

Nu är det nästan 3 v sen, men som ni förstår så har man väldigt fullt upp de första veckorna. Man har knappt tid att äta, så det blir inte mycket tid över till att blogga...

Nu ligger bebisen och sover, farmor och pappa är ute på lekplatsen med storasyster, och jag har i bästa fall nån minut på mig att sammanfatta allt som hänt sen hon kom. Så det får bli en kort sammanfattning:

Hon föddes natten mot onsdag 00.45.
Jag hade gått 10 dagar över tiden och var på östra sjukhuset dagen innan och kollade hjärtat igen.
En snäll läkare erbjöd sig att göra en hinnsvepning ifall jag ville, för det kan i bästa fall sätta fart på saker o ting.
Jag var beredd på testa precis vad som helst för att få ut henne, så jag tog tacksamt emot hennes försök till hjälp.
Ett par timmar senare kom första värken.
De kom med en halvtimmes mellanrum till att börja med.
Vid sextiden när Ulf kom hem var det 5-15 min mellan verkarna och nu började de bli riktigt kraftiga.
Ulf fick ringa runt för att hitta nån broder som kunde ta hans punkt på mötet den kvällen, sen strax innan 22 kom vi in på förlossningen.
Ni ska slippa alla detaljer på den, förutom att jag inte kan påstå att jag tycker förlossningar är särskilt trevliga. Det enda jag gillar med dem är att man får en bebis tillslut. Det, och möjligen fikat som man äntligen får när man krystat ut den där ungen, blivit igensydd, och duktigt gjort allt som de ber en om...

Efter ett par återhämtningsdagar på bb åkte vi hem och började det nya livet. Livet som tvåbarnsföräldrar! Oj vilken chock för hela familjen! Bebisen har varit lugn och snäll från första stund, men de kräver ju ändå enormt av tid till amning och blöjbyte och bärning. Nästan aldrig har man båda armarna fria!
Våran trotsiga tvååring har gått från krävande till värre. Hon svajar i känslorna mellan intensiv kärlek och hårda kramar till fruktansvärda raseriutbrott, gråt spark och skrik. Hon är redigt avundsjuk på lillasyster och vill "också sitta hos mamma" när bebisen ammar osv. ALLT är en kamp just nu. Hon vill inte klä sig, inte byta blöjan, inte äta, inte ta medicin, inte gå till dagis, inte tvätta händerna osv osv. Så det är en utmaning. Som tur är har jag fått väldigt mycket hjälp de här första veckorna. Mamma o pappa var här första veckan. Ulf har tagit ut pappadagar och hjälpt till att få Siri till dagis på morgnarna. Och nu har farmor och farfar varit här några dar också.

Vårt nya lilla underverk har inte haft några problem med oregelbundna hjärtslag sen hon kom ut. Däremot har vi kämpat med vikten och att hon inte gick upp i början. Jag har haft problem med amningen och såriga bröstvårtor, så hela första veckan använde jag amningsnapp som tar mer energi från dem att suga på. Dessutom upptäckte de på bb och bvc att hon har "kort tungband" som också kan göra att hon får svårare att få bra grepp. Dessutom kan hon få talsvårigheter och läspa när hon blir äldre, så nu har vi fått remiss till östra och ska dit på tisdag för att göra "tungbandsklipp"....
Jag hoppas verkligen det är trevligare än det låter! Har grym ångest för det, men ju tidigare desto bättre säger läkarna så det är bara att få det gjort!
Nu har jag en bebis i armarna o skriver med en hand. Det gör grymt ont i ryggen så nu får det räcka för den här gången! Adios!

Jo, en sak till. Vi har bestämt vad hon ska heta:
Alma Lo Cecilia :)

VÄNTANS TIDER

Förkylningen har släppt.

Gardinerna är uppsydda.

Nya krokarna i hallen är uppborrade.

Maten är inhandlad.

Frysen är fylld med bullar.

Spjälsängen är bäddad.

Tvätten är tvättad.

Lägenheten är städad.

Porslinet är sorterat i kökshyllorna.

Kläderna ligger vikta o väntar i lådorna på det nya skötbordet.

Bb-väskan är packad.

Babyskyddet står i hallen.


Är det något vi har glömt som du väntar på lilla vännen?!

Efter besök på mvc i fredags blev vi skickade till östra då bebisens hjärtljud var lite ojämna. Ctg och ultraljud visade på att hjärtat mycket riktigt hoppade lite som det ville ibland, men efter flera checkar blev vi hemskickade med "diagnosen" att det kan va så ibland utan att det betyder något farligt. Bebisen verkar pigg o mår bra där inne säger de, ingen vätska har bildats kring hjärtat som kan tyda på att nåt är fel utan ibland är det bara en omogenhet som kommer att växa bort.
Återbesökstid på tisdag ändå för att hålla koll så inget försämras.
Men jag måste säga att det lilla orosmomentet bidrog inte direkt till att jag tyckte det var lättare att vänta på den här lilla krabaten. Den spontana känslan är faktiskt: "Men plocka ut henne då så vi får se att hon mår bra!!"

Klockan är för övrigt 4:57 på söndag morgon.
Jag vaknade vid 3 och kände direkt att jag omöjligen skulle kunna somna om på direkten igen.
Ganska vanligt med sån här kruppig sömn nu på slutet. Ska inte klaga för många nätter sover jag ändå bra, och så har jag ju mamma här just nu så jag har fått vila ovanligt mycket den senaste veckan. Känner mig riktigt utvilad faktiskt! Helt redo att när som helst snabba mig bort till sjukhuset o klämma ut en bebis. Riktigt pepp på det t o m!
Lite jobbigt bara när man känt så i över en vecka..................... :P

Nu river det i magen.
Dags för lite nattamat.

På återseende

/den väntande mamman.

6 DAGAR ÖVER TIDEN

KOM UUUT NÅN GÅNG DÅ!!!!!!

Förlåt.
Jag har gått 6 dagar över tiden nu.
Är lite less...

2 DAGAR KVAR TILL BF

Storasyster kramar magen o undrar när lillasyster ska komma ut.

Det är 2 dagar kvar nu till bf.
Jag o Ulf är krassliga så jag hoppas jag ska hinna komma ut ur förkylningsbubblan innan bebis bestämmer sig för att komma ut...

Josie och Nouvelle har hunnit komma o åka.
Nu är mamma här i väntan på förlossningen, o det känns skönt att jag vet att hon tar hand om Siri när vi åker in.

Mycket tankar o känslor har kommit o gått under senaste veckorna.
Jag har varit väldigt trött, och tydligt hormonpåverkad.
Siri har också haft mycket humörsvängningar. Dels för att hon är i den åldern när hon vill kunna allting själv och hela tiden testar alla gränser, och dels för att hon säkert känner att nånting är på gång som hon inte riktigt förstår.
Jag har brottats med känslor av otillräcklighet när jag känner att krafterna och tålamodet tryter med henne, och jag är medveten om att snart kommer jag dessutom att ha ungefär en promille så mkt tid o kraft till henne som jag har nu.... Känslor av skuld dyker upp då jag tittar på min lilla flicka, som inte alls har bett om att få en lillasyster att dela mammas uppmärksamhet med.
Men samtidigt får man tvinga sig själv att se det ur ett större perspektiv. Som Ulf påminde mig om igår:
Värre saker har hänt än att man får ett syskon.
Och mamma sa också något tänkvärt. -"Det vore väl värre att inte få några syskon alls?"

Nu måste jag gå.
Min lilla prinsessa vill läsa bok och jag vill passa på att tillbringa den tiden jag kan med henne nu medan jag kan, för snart snart snart kommer allting för alltid att bli annorlunda!

TRÖTT OCH HUNGRIG

Ja, trött och hungrig
-de två orden sammanfattar typ hela mitt status just nu!

Är sådär trött så jag själv blir förvånad, både över hur tungt det är att kliva upp på morgonen, och hur jag blir tvungen att ta en tupplur på dagarna medan Siri sover för att jag helt enkelt inte kan sitta upprätt i soffan eller tänka ut ett enda ord att skriva på wordfeud!

Hungrig känns det också som att jag är konstant.
Tyvärr har jag noll inspiration till matlagning just nu, och dessutom har jag på sista tiden haft en märklig craving efter kanelbullar. (Gärna knapriga, med pärlsocker på -Mmmm!)
Så även om jag de flesta dagar lyckas laga nån enkel form av ätlig mat (kyckling o ris, spaghetti med köttfärssås etc), så går det inte lång stund förrän jag börjar känna mig sugen igen!
Kvällarna måste jag nästan jämt rosta en macka eller två, och sen är det bara att hoppas att jag hinner somna innan magens kurrande tar överhanden igen.
Som tur är så är jag ju så trött så att jag oftast hinner somna.
Men sen kommer nästa konflikt mellan mat o sömn när jag efter några timmar vaknar o är tvungen att gå på toa.
Då, om jag inte genast lyckas somna igen så kommer hungern krypandes och börjar slita i min mage, så ibland blir jag tvungen att kliva upp och ta en frukt eller nåt bara för att över huvud taget ha en chans att somna om igen.

Nu har jag t ex nyss ätit ett par mackor och druckit en kopp te. Klockan har slagit 22 och jag är egentligen trött som en zombie, men allt detta bloggande har gjort mig oerhört hungrig igen! Nä, nu måste jag nog gå o rota igenom skåpet o se om jag hittar ett äpple eller nåt innan jag lägger mig!

NEDRÄKNING

Ja, nu börjar det närma sig, bara 3 v kvar!!!


Siri har nu gått på dagis i en månad och det har gått över förväntan, verkligen.
Jag säger inte att det är världens lättaste sak att lämna bort sitt barn för första gången, men jag är så oerhört tacksam för att hon inte har varit den gråtande fastklamrande sorten när vi har lämnat henne, och även om hon nån gång blivit lite ledsen o sagt att hon inte vill gå dit så har hon genast glömt det när hon kommit dit o träffat fröknar o kompisar.
Jag märker att hon också tycker det är spännande och att hon gillar att få utforska den nya miljön, den nya "lekparken" bakom dagiset och de nya sakerna de får lära sig där.
Det hon protesterat mest över har varit sovningen.
"Jag vill inte sova på gagis", säger hon ofta när jag pratar om att hon ska gå dit på morgonen, och det är ju helt nytt för henne att ligga på en madrass på golvet i ett rum bland en massa andra barn, och dessutom lägger de barnen redan vid tolv som är mycket tidigare än hon är van vid hemma.
Men även det har funkat hyfsat och de duktiga fröknarna har fått henne att somna nästan varje gång.

Och nu närmar sig nästa stora händelse -vårt andra barns födelse.
Jag är glad att vi hann skola in Siri innan hon blev storasyster, det blir nog tillräckligt mycket nytt för henne på en gång ändå kan jag ana.
Och jag är glad att ha kunnat va med under inskolningen o ägnat mig åt Siri 100% under den här tiden. De timmarna jag sedan fått för mig själv under veckorna har varit ren lyx.

Det mesta är ordnat nu, det är bara några småsaker kvar som ska hinnas med under nästkommande veckor. I helgen var farmor Margit här igen och jag o Ulf passade på att åka o köpa en (begagnad) syskonvagn där både bebisen o Siri ska få plats. En phil n teds blev det. Den har några år på nacken men vi försökte tvätta upp den och hoppas den håller för ett syskonpar till.

Om en vecka kommer min storasyster hit. Och efter det kommer mamma och "byter av". Mamma ska stanna i drygt 3 v så nån gång under denna period borde ju bebisen komma får vi hoppas! (Om inte ber jag nog doktorn att plocka ut henne!)
Jag hoppas verkligen att jag inte går över mer än en vecka i alla fall...
dumt nog hoppas jag t om att den ska komma lite före. Jag dricker hallonbladste och allt möjligt och tycker bara att det är jobbigt att vänta nu.

Men vi får se! Imorgon ska jag till Mvc igen.
Här är en bild på någon som börjat öva inför att bli storasyster!

Bye for now!

EN NY ERA

Imorgon är det dax!
-Siri ska börja dagis...!
En ny era ska ta sin början i familjen Mobergs liv, och som alltid när något är nytt så känns det läskigt och konstigt.
Mest för att man ännu inte vet hur det kommer att bli -vilka för och nackdelar det kommer att bringa med sig osv.

För oss kontrollmänniskor är det alltid jobbigt med nya grejer.
Och just nu är det flera nya saker på en gång!
Orsaken till att Siri ska börja på dagis (ja, jag vet att det heter förskola nu men jag är gammaldags av mig o föredrar att säga dagis som det hette när jag var liten) är ju en annan ny och ännu större förändring i vårat liv, nämligen att vi ska få vårat andra barn!
Jag tror ändå för både min o Siris skull att fördelarna med att gå 15 h/v på dagis kommer att överväga mot nackdelarna.
Dels behöver Siri frisk luft och massor av stimulans under dagen, och hon tycker väldigt mycket om att leka med andra barn. Och för min del tror jag att jag kommer att njuta av lite ensamtid med bebisen, och förhoppningsvis kan det ge mig tillfälle att vila en timme eller två som jag säkerligen kommer att behöva, i synnerhet första månaderna.
Men att lämna sitt barn ENSAM tillsammans med ett gäng främlingar flera timmar i veckan, är det ens FÖRSVARBART???
Jag hoppas att jag efter inskolningen ska känna att dessa främlingar förvandlats till ett gäng goa barn och fröknar som jag fått förtroende för, så att jag inte längre kommer att känna så. Men tills dess och innan jag VET så kommer jag inte kunna låta bli att känna denna klump av oro hela vägen från magen o upp i halsen. Det är som att stå på en klippavsats framför ett stup med ett gummiband runt midjan och ett rytande lejon bakom sig.
Det är bara att hoppa rakt ut.