Idag vaknade vi och världen var vit.
Vita flingor singlar sakta ner genom luften och jag lyssnar på Bon Iver vilket förstärker den melankoliska vinterkänslan...
Idag ringde de från socialen.
Första gången i mitt liv jag varit i kontakt med dem.
För första gången i mitt liv ska jag lämna bort ett barn.
Det är inte mitt eget tack o lov, men jag känner gråten bränna i halsen och svida i bröstet.
Det är känslan av att överge någon.
Känslan av skuld -man önskar att man kunde gjort mer...
Ja denna helgen har varit allt annat än normal.
En liten kille som behöver någon som tar hand om honom.
En mamma som är sjuk.
Som just nu inte orkar.
Vi ryckte in i fredags och har haft en liten kille, knappt två år hos oss över helgen.
Idag ska han till en fosterfamilj.
Det känns som att jag kört på 5ans växel hela tiden.
Det går, men bara ett tag.
Det är så svårt att acceptera o vara nöjd med att man gjort det man kan
när man vill göra mer.
Det handlar om en människa, ett barn -den mest oskyldiga sorten.
Hans bruna ögon tittar oförstående på oss när han frågar var mamma är.
Lilla vän, världen är upp och ner!
Jag hoppas du somnar i en trygg famn ikväll.
