SEMESTERVECKOR

Nu har två veckors semester gått förbi.

Jag är bara ledig idag och imorgon, sen börjar allvaret igen...
Så nu gäller det bara att bita i det sura äpplet, ta en dag i sänder och försöka tänka framåt mot nästa semester -Italien, om 1 1/2 månad...!

Första veckan hade vi en härlig varm sommarvecka här i Gbg.
Två av mina syskonbarn, Parisa och Leiah var här, och vi gjorde de sedvanliga sakerna: Solade, badade, gick på Liseberg, och myste tillsammans i största allmänhet.
Det var verkligen varmt, runt 30 grader hela veckan.

Sen åkte vi till Brännelund, till ett sött litet hus på landet som vi hade hyrt i en vecka tillsammans med min syster o familj. Vädret slog om till regnigt o hyfsat kallt, men det gjorde inte så mycket tycker jag.
Värst av allt har varit min gräsallergi, den är som värst nu i juli, och så var vi dessutom på landet omgivna av blommande gräs, så jag har mått lite sisådär vissa dagar... Men i överlag bra.
I slutet av veckan var det sammankomst. Stugan låg bara 30 min bilfärd från Strängnäs, och där var det riktig släktträff med stora delar av både min o Ulfs släkt.

Alla hoppades vi också på att Mia, som gick i väntans tider, skulle föda innan vi åkte därifrån, och tillslut kom hon, deras söta lilla flicka! Hon fick födas med kejsarsnitt, för vattnet gick på torsdan utan att något mer hände. Så på lördan fick min bror sitt tredje barn, och den här gången blev det en flicka :)

Vi kunde inte hålla oss utan var tvungna att åka förbi o hälsa på dem på bb innan vi åkte hem igår kväll. Så nu kan jag stolt säga att vi var de första som fick se henne! Förutom Daniel o Mia och barnmorskorna förståss ;)

Att åka från Strängnäs är alltid det absolut jobbigaste. Efter en härlig sammankomst och 2 veckor med släkten så känns det alltid vemodigt att säga hejdå och resa därifrån. Jag gillar inte den känslan, klumpen i magen när man säger hejdå till sina systrar och inte vet när man ska få se dem nästa gång, och man vet att man inte kan göra nånting för att hjälpa dem i deras bekymmer efter man skiljs åt...

Jag tänker på min äldsta syster som jag vet har ett mycket svårt liv med sina 6 barn och sin sjuka man. Att se henne slita ut sej mer o mer för varje år som går riktigt svider i hjärtat på en. Men vad kan jag göra?
Jag är glad att jag fick ha 2 av hennes döttrar hos mej i sommar, och jag har försökt ta hand om dem så gott jag har kunnat. Vad mer kan man göra? Vi bor ju 100 mil ifrån varann...