HUR MYCKET SKA MAN TÅLA?

Jag har upptäckt att jag ofta pendlar mellan två ytterligheter:

Antingen tycker jag att andra människor är fantastiska, jag njuter av deras sällskap, tycker att de är värda att beundra som unika individer, och anser att vänskap är något som borde värderas väldigt högt här i livet.

Andra gånger har jag bara fått nog och tycker att vänner inte gör annat än att svika och krångla;
Ingen tar ansvar, ingen går att lita på.
Bjuder man hem nån så väntas man förstå att det bara gäller om inte något roligare kommer upp. Bestämmer man en tid att träffas så kommer vissa alltid minst 20 minuter för sent.
Eller så tycker man att man kämpar för att bry sej om andra o försöker messa o hålla kontakt själv, medans de aldrig hör av sej...
Ibland i vissa svaga ögonblick känns det som att det knappt finns nån som verkligen uppskattar att man existerar.

Men så går det några dar och så vänder vindarna. Telefonen börjar pipa av nya sms igen, och någon du känt dej besviken på kommer fram på mötet o kramar om dej o säger med uppriktighet i rösten att de haft det stressigt och verkligen saknat att umgås på sistone.
Då känner man sej dum som har tänkt alla de där elaka tankarna och inser med skuld i hjärtat att man ställer för höga krav på folk...
Jag är ju inte direkt felfri själv!
Senast idag skulle jag luncha med en vän och ta med en påse produkter som hon redan beställt o betalat för, men så glömde jag påsen, trots att jag gått o tänkt på det hela förmiddan och t o m skrivit upp det i kalendern.
Alla gör vi misstag. Alla har vi våra humörsvängningar.

Frågan är väl hur mycket man ska tåla?

Jag vet det kristna svaret på den frågan.
Jag läste en väldigt bra fras i mina sammankomstanteckningar från förra året:
"Att hysa agg är som att äta gift o vänta på att den andra personen ska dö".
Är det inte så?
Så jag får nog bara jobba på att va en bra vän själv, inte bli för besviken när andra misslyckas eller sårar mej, och hoppas att jag kan leva ett lyckligt liv fullt av vänner.