Jag har aldrig försökt.
Jag vet inte om jag nånsin kommer att försöka.
Men tankarna o tiden börjar hinna ikapp nu.
frågan kommer hela tiden upp och fördelarna o nackdelarna bollas runt i mitt huvud o gör mej illamående.
Logiskt sett så är det bäst att aldrig försöka. Att lämna det till chansen i evigheten.
Men så fort jag tappar kontrollen och inser att då kan jag aldrig veta hur det blir så får jag panik...
Tänk om jag aldrig får va med om den upplevelsen? Kan jag verkligen leva med det?
Kan jag släppa kontrollen och bara vänta?
Är det själviskt av mej om jag känner att jag inte kan det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar