Jo, man blir kär i sitt barn, så är det bara.Att känna hur hon lugnar sig och blir totalt avslappnad när jag lyfter upp henne, eller när hennes pigga små ögon intensivt tittar på en och hon plötsligt överraskar en med ett leende, då är hon värd all avbruten nattsömn, alla nerkissade lakan och krånglande amningar.
Det är en underbar känsla att vara så behövd, och samtidigt så otroligt skrämmande att ha det yttersta ansvaret för en liten människa som helt fördomsfritt kommit hit och förlitar sig helt på oss.
Man får en känsla av att livet innan bara var på låtsas -nu är det allvar!Men även fast det är skrämmande så är det en utmaning som jag ser fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar