Ikväll har jag en vuxen tonårsdepression.
Jag menar att känslor som jag inte haft på länge men som jag mkt väl känner igen från de känsliga tonåren på nytt har dykt upp.
Skillnaden är att jag nu nästan skrattar åt hur patetiskt det är känna sej så värdelös att man tror att ingen skulle bry sej om man dog.
Nu motarbetar den logiska delen av hjärnan mina sårade känslor genom att tvinga mej att tänka att det kanske fanns en bakomliggande orsak till att jag kände mej dåligt behandlad av "den o den" -kanske den personen var väldigt trött eller stressad? Snälla nån, så viktig är jag inte så att alla går omkring o anstränger sej för att få mej att må dåligt!
Jobbigt värre att inte bara få må dåligt o tycka synd om sej själv. Jag vet så väl att jag har pms och att bara det säkert utgör 90% av kvällens depp.
När blev jag såhär "resonlig"?
Typiskt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar