På något sätt tog jag mig till Egypten.
På något sätt tog jag mig hem.
På nåt sätt har jag klarat av att jobba lördag o måndag, och däremellan haft besök av halva släkten i helgen.
Idag är det äntligen ledig tisdag och jag tänker passa på att njuta av ledigheten och solituden genom att bara göra det jag absolut måste, och för övrigt ta det lugnt o vila, vilket både min svanskota och resten av min sargade gravida kropp behöver.
"Är det verkligen så illa?", kanske ni undrar, och jag måste tyvärr insistera på att det är det. Det har varit en tuff period nu och speciellt jobbigt att känna sig så fängslad i sin kropp. Jag har knappt kunnat göra nånting alls, för allt gör ONT, t o m att sitta är svårt...
(som jag skrev i ett föregående inlägg så är det svårt att sitta framåtlutad utan att det känns som att magen ska kväva en, och nu när jag slagit i svanskotan kan jag inte sitta bakåtlutad heller!)
Men för att inte låta alltför negativ:
Jag känner mig mycket bättre än när jag precis hade ramlat, jag känner att det går åt rätt håll och kan roa mig med att bara ligga i sängen o titta på magen som guppar o rör sig, känna hur "han" ännu en gång får hicka och undra om det är huvudet eller rumpan som buktar ut så att magen ser helt sne ut när jag vaknar.
Jag känner hur vi sakta bygger upp en relation, jag o bebben. Det börjar kännas mer verkligt ju mer han växer och gör sig påmind där inne.
På torsdag ska vi på ultraljud i 3-D och då får vi veta om det är en pojke eller flicka! Jag är ju helt övertygad om att det är en kille, så om de säger något annat kommer jag nog skeptiskt att be dem titta efter lite nogrannare, men vi får se :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar